AD/HD och våra lärmiljöer

Skärmklipp 2015-09-18 20.24.17Skärmklipp 2015-09-18 20.25.33

Man skulle kunna säga att AD/HD är ett kluster av symptom av funktionella särdrag som kan vara förenade med en ogynnsam utveckling och framtid i dagens samhälle. AD/HD symtom har alltid funnits men i dag är dessa egenskaper oönskade och problematiska i skolan, hur kommer det sig egentligen? Är ökad medicinering för så många barn lösningen? Vad är egentligen kärnan i problematiken, är det barnens hjärnor som bär på skulden och som ska behandlas kemiskt för att fungera såsom de flesta andra barns hjärnor? Behöver alla barn medicineras som får diagnosen? Har medicinen en positiv effekt på studieresultaten? Frågorna hopar sig och det finns knappast några enkla svar.

AD/HD står för Attention deficit disorder hyperactivity och är ett kluster av symptom, diagnosen ställs utifrån dessa kriterier som reviderats något i den senaste diagnosmanualen DSM-5. Diagnos AD/HD ställs utifrån en subjektiv bedömning av det underlag man har utifrån diagnoskriterierna. Det finns alltså inga blodprover, laboratorieundersökningar, hjärnröntgen eller neuropsykologiska tester att använda för att kunna ställa säker diagnos.

Orsaken till AD/HD är omdebatterad, det handlar framför allt om graden av arv och miljö, biologiska och psykosociala faktorer som debatteras. Forskarna är inte heller ense om i vilken utsträckning medicinering bör ske och hur många som egentligen blir hjälpta av medicinen. Enligt en rapport SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) gjort på uppdrag av Socialstyrelsen och Läkemedelsverket visar studier att effekterna av AD/HD medicinering endast återfinns under sex månaders behandling.

Under de senaste veckorna har AD/HD debatterats flitigt i media, kanske särskilt p.g.a. Vetenskapsradion i P1:s granskning i “ADHD och pillerboomen“. Antalet personer som får AD/HD diagnos har ökat med 500% se senaste 10 åren och medicinering har blivit en standardbehandling allt längre ner i åldrarna. Medicinerna som ges är centralstimulerande och kan ge ett antal biverkningar såsom aptitlöshet, sömnproblem, huvudvärk, magont, illamående, tillväxthämningar, högt blodtryck, depression, ångest och en känsla av att inte känna igen sin egen personlighet. Forskningen om hur dessa mediciner påverkar barn och vuxna i ett längre perspektiv är bristfällig och vi vet inte om det finns risker med en långvarig medicinering. Därför ska medicinering endast tas till när alla andra förändringar vidtagits som kan ge symptomlindring. Dessa förändringar kan vara kostomställning, ökad fysisk aktivitet, tydliga yttre och inre ramar, samt fysiska, sociala och pedagogiska anpassningar i skolan.

Det har konstaterats att AD/HD-symtom uppträder mer sällan under strukturerade förhållanden, i nya, intressanta situationer, när personen är engagerad i något, under en-till-en situationer, vid vuxenmedverkan/tillsyn och vid frekventa, direkta belöningar. Oftare uppträder AD/HD- symtom under ostrukturerade förhållanden, vid repetitiva aktiviteter, när personen upplever situationen som tråkig, vid många störmoment, vid minimal tillsyn, vid mental koncentration och långsiktiga, abstrakta mål.

Som lärare kan det vara svårt att förhålla sig till någonting som ter sig så oklart och det kan vara svårt för oss att ta ställning till olika medicinska rapporter och avgöra när och om  en elev ska medicineras eller inte. Man kan fråga sig om det verkligen är rätt när lärare uppmuntrar till medicinering vid samtal med elever och föräldrar. Är det inte läkarnas sak att besluta om i samråd med familjen?

Lärare är experter på pedagogik och lärmiljöer och kanske är det där vi ska lägga vår energi och omsorg? Vore det inte bra om all personal på varje skola  tillsammans skulle kunna fundera över vad man kan göra för att möta de svårigheter som finns inom AD/HD klustret med de resurser som finns? Sedan kan man även specificera vilka ytterligare resurser som behövs för att kunna göra ytterligare anpassningar. Vi skulle kunna läsa diagnoskriterierna och koppla svårigheterna till strategier och lösningar som kan hjälpa många elever och inte bara de som uppfyller tillräckligt många kriterier för att få diagnosen. Istället för att tidigt prata om medicin kan vi föra pågående samtal om vilka anpassningar som kan göras, utvärdera dem och fundera på vad som ytterligare kan göras. Helt enkelt ett systematiskt kvalitetsarbete med AD/HD i fokus.

Här kan du läsa mer: 

Jag har tidigare skrivit om AD/HD vilket du kan läsa här.

Behandlingsmetoder vid adhd – de tio viktigaste kunskapsluckorna läs mer här

ADHD – diagnostik och behandling, vårdens organisation och patientens delaktighet läs mer här

Advertisements